I don't wanna live forever, cause I know I'll be living in pain

För lite drygt ett år sedan påbörjade jag ett inlägg där jag ville beklaga mig över hur jobbigt det är med distansförhållande. Jag ville gnälla över att distansen skulle öka och att vi inte skulle kunna ses i samma utsträckning som vi gjort tidigare.

I somras, eller egentligen direkt när det blev klart att David skulle flytta till Stockholm bestämdes också att jag ska flytta dit när jag är klar med mina studier. Då sista halvan av terminen går på distans ville jag flytta tidigare än i juni. Jag kan lika gärna vara i Stockholm och göra ingenting hela dagarna som i Karlstad. I Stockholm skulle jag dessutom göra ingenting på dagarna med hänga med David på kvällarna. Efter att ha varit i Stockholm en hel del under dagarna när han jobbat insåg vi båda att det kommer bli sjukt krävande. Det kommer ta på oss om jag ska sitta hemma och vänta på att han ska komma hem och han ska känna att han måste komma hem tidigt från jobbet varje dag. Där och då bestämde jag mig för att börja söka jobb.

I november hittade jag mitt dröm-första-jobb. Utredningsassistent på en familjeenhet i Stockholm. Tjänsten skulle ge mig möjlighet att ta del av arbetet och lära mig det i en lagom takt. Utan att slängas direkt in i det. Barn och unga har alltid varit det jag i hjärtat velat jobba med. Så jag skickade in en ansökan och hoppades för mitt liv att de skulle höra av sig. Men det gjorde de inte, och jag blev ganska nedslagen. Det var inte bara ett bakslag att inte höra något utan det faktum att jag så gärna ville ha jobbet gjorde det extra tungt. Efter det slutade jag söka jobb. Det kändes som att jag aldrig skulle få ett ändå och jag tyckte att jag kanske inte var bra nog. Det är sådan sjuk brist på socionomer idag men jag lyckades ändå inte få ett jobb. I samma veva fick jag veta att det skulle bli en tjänst ledig på jobbet hemma i Götene. En tjänst jag visste att jag skulle få om jag ville ha den. Och där började nästa period av ångest. Jag älskar jobbet hemma och skulle mer än gärna tagit den tjänsten. Men David är i Stockholm. Vi har bestämt sedan ett år tillbaka att jag ska dit. Det är bra för mig att få lite utmaningar i livet. Samtidigt så känner jag inte så många i Stockholm och jag skulle behöva börja ett helt nytt liv med nytt jobb och nya vänner. Hemma har jag mina kompisar, jag känner alla på jobbet, jag kan jobbet och jag är framförallt bra på det. Det må vara lyxproblem men för mig var det på riktigt jobbigt. Jag vill, som de flesta andra, ha det som är bekvämt. Jag vill inte behöva göra för stora omställningar i livet, inte på en gång. Men seriöst, efter 3 år på distans kan man inte bara, inte ta chansen att slippa.

För några veckor sedan började jag på nytt söka jobb. Jag hittade tre tjänster som kändes intressanta varvid jag fick svar från två att de var intresserade och ville ha en intervju med mig. Båda erbjöd mig sedan en tjänst. Två snarlika arbeten men ändå helt olika. Hur skulle jag ens kunna välja? Och även fast själva valet inte var så svårt, hur skulle jag kunna säga nej till det arbetet jag inte valde? Jag kan inte säga nej till saker. Jag är sämst på det. Särskilt när jag vet att jag säger nej till någon som behöver att jag säger ja. Så på en vecka fick jag säga nej till jobbet hemma och till det ena arbetet i Stockholm. Jag tror inte jag sovit så lite någonsin som jag gjorde under den veckan. När jag för varje dag tänkte, nu måste jag ringa och säga nej, men varje dag bestämde mig för att, jag kan göra det imorgon. Och det är så svårt att förklara den känslan av olust inom mig, den känslan av att inte kunna räcka till. Jag vet att det är helt okej att säga nej till jobb, det är arbetstagarens uppgift att ha fler än en att välja på, men ändå får jag fruktansvärt dåligt samvete. Det är på riktigt det största lyxproblemet man någonsin kommer att ha. Att ha fått två jobb och behöva säga nej till ett. Men för mig var det bland det jobbigaste som kunde hända.

Idag känns det dock som att jag gjort rätt val och jag kan äntligen börja pusta ut lite. Allt är ordnat med jobb och boende. Jag ska bli sambo med världens absolut bästa kille, jag har fått ett jobb jag vill ha och resten kommer lösa sig. För första gången på minst ett år känns det på riktigt bra. Jag tror att jag äntligen kommer bli lycklig ända in i hjärtat.

we're dancing with the demons in our minds

Jag trodde jag var klar med sömnlösa nätter och att gråta mig till sömns. Trodde inte jag skulle hamna i fosterställning på badrumsgolvet något mer. Men även när allt är rätt, så är det tydligen inte det. Jag är en skadad människa på så många sätt. Så därför kommer jag nog aldrig bli klar med att gråta mig till sömns eller ligga i fosterställning på golvet. När jag är ledsen vill jag ligga på golvet i trånga utrymmen. Det känns som att det finns något som fångar upp mig om jag går i tusen bitar då. Tanken och idén om att något eller någon skulle fånga upp mig är tröstande, det får mig lugn. Och det behövs när det enda man behöver är så långt bort ifrån en som det kan komma. Få saker på jorden gör mig så ledsen som distans. Även fast jag trodde att jag hade kommit över det där, att jag vant mig nu, så hade jag inte det. Det känns inte som att jag någon gång kommer vänja mig på riktigt. Vad jag än försöker intala mig själv så tror jag inte det. och det suger ju.

We live through scars this time

idag har jag mycket som snurrar i huvudet.
skummar igenom alla inlägg här och inser att mer än hälften är opostade. sånt som jag börjat skriva när jag känt ett behov av det, men inte kunnat avsluta och publicera. skummar igenom dom postade inläggen från förra året, från nästan exakt ett år sedan och inser hur mycket jag saknade att vara hemma då. hur orolig jag var för att inte kunna ställa upp för mina vänner. idag, ett år senare, vet jag att jag inte kan finnas där för dom till 100%. jag kan inte vara den vännen jag var för alla då, nu. men jag finns där när dom behöver det som mest och det har jag fått inse att det måste räcka. jag vet att jag skrev i något inlägg att jag säkert skulle hitta människor här som jag inte skulle fatta vad jag gjorde utan innan, och det har verkligen hänt. jag vet inte vad jag skulle göra utan hälften av alla människor jag lärt känna här alltså, dom är fantastiska.

det finns så otroligt mycket här som jag är tacksam över och som får mig att må riktigt, riktigt bra. men ändå. ändå är det alltid något som grämer mig. relationer på distans, sömnproblem, magont eller vad som helst. min senaste oro är att min pco ska ha kommit tillbaka, eller den har väl aldrig försvunnit, men att mina systor ska vara tillbaka. att jag mår dåligt utav min p-ring men inte kan byta den mot något annat för att risken att systorna och andra problem ska komma tillbaka ökar. att jag ska till läkaren om någon vecka för att kolla om något är fel på mina äggstockar eller liknande. det är inget jag pratar med någon om. det kommer säkert inte att vara någonting. känns bara löjligt att älta något som säkert inte ens finns. men så tänker jag, tänk om. tänk om det finns något där, som inte ska vara där och som är anledningen till att jag har så ont i magen. det skrämmer mig.

den senaste veckan, eller veckorna, har jag haft någon inre stress som utvecklat sig i sömnproblem. jag har sovit dåligt, haft konstiga drömmar, vaknat hela tiden, inte kunnat somna, gnisslat tänder så käken värker, med mera, med mera. det är inte så att jag inte vet vad det beror på. det vet jag mycket väl, oavsett vad jag säger till alla andra. men det är bara det att det är inte relevant eller ens logiskt att jag låter det påverka mig så hårt just nu. det är inte aktuellt än på några månader. men det är väl just det. att jag inte vet vad jag ska säga om det, eller till vem, för att få ventilera tankarna lite, som får mig att tänka ännu mer på det. jag är en person som pratar mycket, det vet jag. men ibland önskar jag att jag hade lite lättare för att prata om saker som verkligen är jobbiga för mig och inte bara om allt annat i hela världen...

jag såg en dokumentär idag, om gruppvåltäkten i indien för något år sedan. dom hade intervjuat den ena som var med och utförde det, och fy fan vilken vidrig kvinnosyn. argument som att kvinnan alltid har större ansvar än män vid en våldtäkt, att fina kvinnor inte är ute sent på kvällarna och att det var för att lära henne en läxa får mig att vilja spy! hur kan någon ens tänka på det sättet. skulle dom resonerat likadant om det hade det vart deras egna dotter eller fru eller annan närstående på något sätt? jag förstår inte och det gör mig arg och ledsen att sånt existerar. Att dessutom var femte kvinna i världen utsätts för våldtäkt eller våldtäktsförsök får mig att må om möjligt ännu sämre. fatta hur stor siffra det är egentligen! vi är ett gäng på 6tjejer som umgås ganska mycket här, och statistiskt sett så kommer någon av oss bli, eller har redan blivit, utsatt. det är fruktansvärt. det är siffror som verkligen måste tas på allvar, som man måste göra något åt. världen kan inte se ut så här.

usch och fy för världen. delar med mig av denna fantastiska röst som får mig att må lite bättre idag.

Tell me everything's gonna be alright

Det värsta och bästa, det som får mig glad när inget annat kan. 

när nätterna är längre än dagarna

idag är första dagen på hela den här tiden som jag bara känner att jag vill ge upp allt. jag vill inte sakna någon så här mycket. jag vill inte att det ska göra så ont i mig som det gör idag. Inte utan att veta vad som händer sen.

låter min faviskille lysa upp natten lite

vi passerar hela rymden

Jag saknar att bara sova med någon.
Jag saknar att ha någon att bara prata med.
Jag saknar att bara hänga utan att tänka.
Jag saknar att känna att det är skönt att vara ensam.
Jag saknar att sova ensam och tycka att det är skönt.
jag saknar när jag inte blev ledsen över att få sova ensam.
Jag saknar när jag inte behövde sätta mig på ett tåg med en klump i halsen och tårarna brännande under ögonlocken.
Jag saknar hur det var innan jag började bry mig. innan jag började tänka på vad han gör nu, vem han är med, om han saknar mig, om han tycker om mig, vad han tänker om allt, vad han vill, vad jag vill, vad som kommer hända.

ändå skulle jag inte byta bort det som är nu, mot någonting i världen.

ska man välja att se världen, eller ha den kvar?

jag kanske inte är så särskilt insatt i politik. eller kanske inte, jag är inte alls insatt i politik. det är inte min hjärtefråga här i livet. jag kanske inte riktigt vet om jag har hjärtat till höger eller vänster, om jag är blå eller röd. men trots det vet jag, trots det förstår jag vad gårdagens eu-val innebär. Det krävs inga stor politiska kunskaper för att förstå att en röst på sd är en röst närmare en ny förintelse. sd i sig kanske inte har den allra värsta främlingsfientliga politiken, dom kanske inte vill avskaffa den fria aborten till 100% men det faktum att dom vill samarbeta med Front National säger så mycket mer än vad deras valmanifest kanske gör. du behöver inte vara insatt i politik, behöver inte vara påläst, eller ens intresserad av politik, anledningen till att jag förstår vad som kommer hända om vi låter såna här partier ta över våra länder är för att jag sen jag var minst 6år har fått lära mig om andra världskriget. jag har fått höra om förintelsen och om Hitler. det kanske är grovt att jämföra Jimmie Åkesson med Hitler, men man får inte glömma att Hitler faktiskt blev vald till makten, det var inget han tog, utan han fick den, för att man tyckte han hade bra saker att komma med. Ingen kunde väl då förutse vad som skulle komma. ingen kunde då förutse att den största massutrotningen någonsin av en folkgrupp, skulle bli konsekvenserna. Men idag har vi historia att kolla tillbaka till, vi har fakta, svart på vitt. vi vet vart det kan leda. Det kanske börjar med att vi inte vill ta in fler invandrare, men vad kommer sen? genom att tolerera en fruktansvärd sak tänjs gränsen till nästa hemska, och snart finns det inga gränser kvar. Det börjar med att inte vilja ta in fler invandrare, men vem vet vart det slutar? helt plötsligt kanske det är brunetter som inte borde få vistas i Sverige, vad gör vi då? ska alla blonda gå ihop och rösta för det? för att vi vill värna om det blonda ariska arvet? Det funkar inte så. Man måste kunna acceptera skillnader. Många kanske tror att sd vill få bort dom där invandrarna som bara gör skit i sverige, som våldtar och misshandlar folk till höger och vänster. Men är detta något som endast invandrare gör? borde inte alla svenskar som gör samma saker också vilja drivas bort från sverige isf? hur ska man kunna avgöra om han som söker asyl är en sån som kommer misshandla sin fru, eller om han är en utav dom många många fler som faktiskt kommer hit, anpassar sig efter situationen, accepterar att han är här, jobbar och betalar skatt som vilken "svensk" som helst? vem ska avgöra det, eller vem kan ens avgöra det?

Jag hoppas att jag inte känner någon som röstat på sd, och om jag gör det så hoppas jag att dom isf tar sitt förnuft till fånga. ställer sig själva frågan; vill jag inte att mina barn och barnbarn ska få växa upp i en demokrati, där alla är lika mycket värda oavsett kön etnicitet eller klass? vill jag inte att min dotter ska ha valmöjligheten att göra en abort, om hon verkligen skulle vilja det? vill jag inte att min son ska få vara med en kille om det är det som gör honom lycklig? vill jag inte ge mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn en framtid värd att leva, där dom får uttrycka sina åsikter fritt, rösta på vad dom vill, jobba med vad dom vill? vill jag slänga bort det som är min framtid för att jag tycker Sverige tar in lite för många invandrare idag? Faktum är dessutom att sverige behöver invandringspolitiken, den skapar jobb snarare än tar jobb från oss. och även om det inte skulle vart så, även om invandringspolitiken var det sämsta för sveriges välfärd så stannar det inte vid att bara stoppa invandringen. Som kvinna kommer mycket av våra rättigheter försvinna. inte direkt, men kanske om 20-30 år? då kanske jag sitter här och inte får rösta, inte får arbeta med något annat än det som anses vara "kvinnojobb", och bara tjänar en bråkdel av vad en man skulle göra. kanske sitter här med 5 barn, varav tre av dom är barn från våldtäkter därför att jag inte fått göra abort, och för att jag kanske "förtjänade" att bli våldtagen därför att jag hade fel kläder på mig? den jämlikhet vi idag har jobbat fram, vi kan inte låta det försvinna upp i bara intet! jag tror på ett jämlikt samhälle där jag som kvinna har exakt samma rättigheter som en man. Jag tycker att feminismen är något som behövs, men just idag, just nu är jag nöjd med att åtminstone ha dom rättigheter jag har. Idag lever jag i ett någorlunda jämställt samhälle, och det är jag nöjd med. så länge det får vara så här, så länge vi inte kommer backa 100år i utvecklingen så har vi det bra här i Sverige. Låt det förbli så, förstå vad partier som sd egentligen står för.

jag är som sagt inte alls insatt i politik. men jag vet att om det fortsätter gå åt detta högerextrema håll, åt detta nazistiska och rasistiska främlingsfientliga håll, då skulle jag aldrig vilja föda ett barn till den här världen. jag är rädd för den framtid jag isf skulle ge det barnet, och jag är dessutom rädd för vilken framtid jag själv går till mötes. vär